Johan Helander

Finns det något som jag ogillar med sommaren är det problemet med skor. Sandaler är omotiverat dyra för en så pass kort användningsperiod. Sneakers är för varma, fötterna kokar. Dessutom ser de ut som skit efter några veckor. Till skillnad mot ett par skinnskor som bara blir snyggare ju längre man använder dem. Det känns helt omotiverat att slänga en lax på ett par sneakers som ser tre år gamla ut efter en månad. Sommarskor är en förbrukningsvara.

Jag vill ha ett par skor som är tunna, snygga och billiga på samma gång. Och jag vill inte köpa ett par Converse. Inte för att det är något fel på dem, tvärtom. Det är bara det att halva Sverige springer omkring med ett par Converse och Cheap Monday-jeans. Till och med husvagnsfolket har upptäckt dem. Skulle jag köpa ett par skulle det automatiskt klassificera mig som en person som befinner mig någonstans mellan “late majority” och “laggars” på “The bell curve”. Jag kan inte jobba på reklambyrå och befinna mig i det segmentet, det går inte. Ett par Converse skulle vara ett statement.

Problemet med skor var någonting jag vädrade på jobbet häromdagen. Då fick jag tipset att bege mig till delar av staden jag sällan besöker, närmare bestämt Biblioteksgatan och Urban Outfitters. Varje gång jag besöker city känner jag mig som kusinen från landet. Det är en vidrig stämning i den delen av Stockholm. Jag förstår böndernas förakt, om det är deras bild av huvudstaden.

I alla fall. På Urban Outfitters har de massvis med tygskor i svart och vitt för den digra summan på 145 kronor. Förbrukningsvara som jag inte behöver stoltsera med i Sverige utan kan ha på mig utomlands under semestern. När jag står och kollar efter en passande storlek kommer det en småfet tonåring med fuktiga händer och roffar åt sig ett par. Han har skärmkeps, för liten T-shirt och jeans på häng. När han böjer sig fram och testar skorna exponerar han sin håriga skåra aningen för mycket för att jag ska tycka det är okej. Det var kört. Jag kunde inte köpa de där tygskorna. Jag tappade aptiteten. Istället greppar jag tag i ett annat par tygskor som ser svart-vit-rutiga ut i butiksljuset.

I morse tog jag på mig tygskorna. Nere i tunnelbanan inser jag att de ser silvriga ut. Va fan! I all hast har jag köpt ett par skor som Patrik Ekwall skulle kunna bära. Mannen som tror att han befinner sig bland “Innovators” man som egentligen hör hemma bland “Laggards” i Italien.

Varje gång jag använder de här tygskorna kommer jag behöva dra historien om att ”när man tittar på dom på nära håll så ser man att de är svartvita”. När de däremot sitter på fötterna spelar ögonen dig ett spratt. “De är inte silvriga egentligen”, kommer bli min standardfras under sommaren. Jag kommer förmodligen att bli retad och så kommer jag försöka spela oberörd. Det kommer gå till en viss utsträckning. En dag kommer jag få nog. Och det är Patrik Ekwalls fel.